Dag 5- en person jag ser upp till

2012-09-30
En av mina största förebilder är fotografen och provokatören Elisabth Ohlson Wallin. Hennes bilder på Jesus som en transa vid den sista måltiden, påven som en mördare och samt heliga staden Jerusalem i ett annat sken än vad vi är vana vid har gjort att hon blivit bombhotad, fått påven att ställa Sveriges ärkebiskops besök i Rom osv.
 
Hennes bild talar ett tydligt språk och kan vara både raka och poetiska. Hon är en äkta konstnär, men även politiskt engagerad. Elisabeth vill visa upp den vacka sidan hos människor. Vare sig dem är blinda, åttio år, homo- och eller transsexuella, döende eller skelett. Hennes bilder är alla i sig som ett slag i ansiktet på folk. Ibland är det precis vad som behövs för att man ska öppna ögonen.
 
Jag är väldigt inspirerad av Elisabeth och hennes bilder. När vi skulle hålla redovisning om konsten och politiken i skolan visste jag direkt att det var henne jag skulle redovisa om. Hennes kamp för exempelvis homosexuellas rättigheter är helt makalös. Men sedan så tänkte jag "tänk om dom i klassen inte gillar hennes bilder och totalsågar henne. Eller att min redovisning sätter henne i fel ljus" Hon är väldigt viktig för mig och jag ville ju verkligen dela med mig av hennes otroliga konst. Det slutade med att jag, utan något som helst manus, stod och spände ögonen i var och en av mina klasskamrater och talade rakt ur hjärtat. Det låter lite töntigt kanske, men så mycket inspirerade hon mig. Jag fick högsta betyg tack vare henne. Hon är en riktig superkvinna.
 
Gå in på hennes hemsida och klicka på "utställningar" och titta på alla hennes fantastiska bilder.
 
 
 
 
 
 

Dag 4- Tre favoriter

2012-09-29
Favoritalbum just nu: Lana Del Ray- Born to die. Råder er att tända lite levade ljus och halvsova till denna en regnig dag. 
 
Favoritcitat: 
 
Favoritlack: Brunt i alla nyanser! (observera, ej matt!)
 

Dag 3- Mina föräldrar

2012-09-27
Jag och pappa tittar på giraffer. (jag står på hans högra handflata om ni undrar hur fan han håller mig haha)
Mina föräldrar betyder allt för mig. Dem ställer alltid upp till 197% och finns där alltid. Jag önskar att jag någon gång kommer kunna ge tillbaka en tiondel av vad dem givit mig under åren men det är så himla mycket. 
 
När jag var liten så spenderade min mamma timmar med att sjunga för mig och lära mig teckenspråk. Resultatet blev att jag kunde prata väldigt bra för min ålder. (teckenspråket har jag tyvärr glömt väldigt mycket av, jag kunde mer när jag var ett år än vad jag kan nu..) Min pappa valde bort sitt förra jobb som innebar mycket resor och tid ifrån familjen, för att bli lärare och på det sättet vara ledig med mig och min syster på alla lov. 
 
Inte en dansuppvisning, lussetåg eller semester är odokumenterad i vårat hem. Min pappa har spenderat dygn av sitt liv åt att omformatera och överföra massa gamla videofilmer och bilder på mig och min syster som små eller renovera så att vi har varsitt stort och fint rum. När vi sålde jultidningar så slutade det alltid med att pappa och mamma köpte så vi kom till det vi ville ha. Nu kanske jag låter bortskämd, men fan vad jag och min syster kämpade med de där tidningarna år efter år. Och vem tror ni har använt wii mest?... Pappa, haha.
 
Jag har fått en väldigt pedagogisk uppfostran (båda mina föräldrar är lärare) Jag har fått lära mig värdet av arbete och pengar och viktigast av allt; att uppföra sig. Särskilt mot dem äldre. En och annan utskällning har man fått som unge, men ännu mer kärlek och beröm.
 
Jag är en ren blandning av mina föräldrars personligheter. Jag har pappas korta temprament och mammas fnissiga dåliga humor. När det kommer till utseende så är jag en ren kopia av min far. Något jag inte ärvt av dem är min pappas fysik som före detta landslagsman i tai do med världens självdiciplin eller min mammas sjuka ämnesomsättning (Kenza hade varit avundsjuk) men, men, man kan inte få allt. 

Dag 2- Min kärlek

2012-09-26
Just a quick sketch I did when I was bored. (You really learn a lot by studying the human body though)
 
Vi kan börja med att räta ut ett frågetecken; jag är singel. Men det finns ju så många mer sorters kärlek än attraktion. Min kärlek är min familj, min släkt, mina vänner, min hund och mitt hem. Dessa inger mig trygghet och får mig att känna mig värdefull. Jag älskar när man är på middag med släkten (min är allt annat än torr) och alla generationers syskon börjar dra upp något pinsamt minne och alla vi som är för unga för att minnas bara ler åt hur dom andra skrattar åt det dem får upp på näthinnan. Minnen är kärlek. Ett rum fyllt med familjer som är sammankopplade förevigt och som delar så mycket minnen tillsammans är äkta kärlek. Jag har en sån fin familj, men även många kusiner, varav några jag står väldigt nära, morbröder, farbröder och hela bunten som jag vet skulle ställa upp helhjärtat om någonting någonsin hände mig. Jag hade gjort det samma för dem. (Ni kanske inte vet detta men vi tillhör den Italienska maffian. Det är därför vi håller varandra om ryggen... näää)
 
Mina vänner är den andra stora kärleksfaktorn i mitt liv. Om jag får citera Samantha från SATC: "Ni, mina vänner, är mina själsfränder. Vad som än händer kommer vi aldrig göra slut." Så känner jag. Visst förstår jag att flera av de relationer jag har idag inte kommer vara lika nära om 10 år, men det finns en lite krets med vänner där jag bara vet att vi kommer hålla fast vid varandra. Jag tror att jag nu är såpass vuxen att jag kan lite på mig själv när det gäller hur jag har valt mina vänner. Jag känner mig själv bättre än för bara 2 år sedan och därför så är det lättare att se med klara ögon på sina relationer. Det där med att "dumpa" vänner tycker jag är väldigt mellanstadiet, men att låta en vänskap som inte är bra för dig rinna ut i sanden kan vara bra, jobbigt, men oftast behövligt. Sedan så har jag såklart vänner som man förlorat mycket kontakt med under åren, helt omedvetet, tills den dagen då man inser att man aldrig pratar längre. Det finns ju även alltid ytligt bekanta som man skulle önska man hann umgås mer med för att man har en känsla av att man skulle klicka.
 
Jag är en label-hater. Monogami, bigamist, homo, bi, hetro- fan, kan vi inte bara kalla oss människor? Kärlek är någonting så väldigt fint, varför försöka döma den eller dela upp den i olika fack. Vem bedömer vad som är kärlek och inte? Kärlek finns överallt. När det kommer till the one and only så är inte jag den som är den, men jag vet inte riktigt om jag tror på det. Jag tror verkligen inte att alla människor (fan, ens 50% av jorden befolkning) är gjorda för att leva i monogami hela sina liv. (Spama mig med kommentarer ni Notebook-fans som ser livet i det ständiga kvällsljus som filmen är filmad i) Dock förnekar jag verkligen inte att den finns och att vissa klarar av det. Min mormor och morfar har varit ihop sen mormor var runt 13 och mina föräldrar sen mamma var 15. Det är klart att det går. Men åter igen, det är inte samma för alla.
 
Min syn på saken är väl lite mera så här: I stort sett alla människor är bisexuella. Det finns 6 billioner människor (nu skiter vi åldrar), det måste finnas minst en av varje kön du skulle bli attraherad av. Jag kommer aldrig kunna träffa alla kvinnor i hela världen, så hur kan jag då med 100% säga att jag är hetro. Samma med män. Om du som kille går lite wild n' crazy och ligger med en kille, bara som ett experiment. Bara för att du inte kände att det var din grej så kanske det var för att det inte var rätt person. Sedan så finns det ju dem som läser detta och tänker "nej, nej nej. Jag tänder på män, så är det bara." då säger jag bara: varför vill du sätta dig själv i ett speciellt fack? Bara älska, skratta, gråt och känn vad du känner. Vill du stanna i en relation, gör det, om inte, gör inte det. Vill du ligga runt, gör det (på ett säkert sätt) vill du inte, gör det inte. Alla människor är olika och har olika behov.
 
Men för att komma till sak: Jag har mycket kärlek i mitt liv och många personer som jag älskar. Jag tror inte att själsfrände och partner måste vara samma sak i alla lägen. Jag tror heller inte att man ska gå och vänta for the one and only eftersom jag tror men blir blind då.
 
.p.s. glöm inte att älska dig själv! Det är svårt att ta emot kärlek om man känner att man inte förtjänar den. 
Detta var dag 2. 28 to go.
 

Dag 1- Om mig

2012-09-25
Me
Mitt namn är Emma och detta är min blogg. Jag befinner mig i de senare tonnåren, vilket känns helt okej, kanske en aning stressande att mitt livs bästa tid sägs vara nu, men helt okej. På dagarna lever jag mitt helt vanliga svenneliv med min familj och hund i en vit villa på västkusten. Staden jag bor i har förvånansvärt många invånare med tanke på hur många som säger att dem inte vill bo där. 
 
"Vad du gör på dagarna är hur du lever ditt liv" är ett uttryck som skrämmer mig lite. Mina dagar är ju inte så himla fartfyllda just nu när man går i skolan. Vardagarna ägnas åt skolan, där jag går estet inriktning bild och form, dansträningar, gymmet och en del kreativa projekt och lattedrickande på café. När det är helg så umgås jag helst med mina vänner. Ibland känner vi för att dansa hela natten och då åker klackarna på. Med samma vänner kan jag även filosofera i soffan en fredagskväll, åka på roadtrip en lördag eller plocka svamp i skogen en söndag. Älskar vänner som man klarar av lite variation. Får panik på människor som alltid vill sitta hemma, alternativt festa varje ledig kväll.
 
Min kompis sa för några dagar sen "Emma, du känns som en sån där tjej som aldrig gråter.". Jag antar att det kan vara lätt att dra den slutsatsen med tanke på att jag är en väldigt sarkastisk person (känslokall bitch) men sanningen är ju den att jag gråter hela tiden. Jag snyftar lite och gapskrattar varje dag. Tror att det är lika bra för psyket att gråta ut ofta som det är att skratta, då håller det sig fräsht liksom. (observera att inga av dem slutsatser jag drar har några som helst vetenskapliga underlag)
 
Jag är inte religiös och är inte engagerad i något parti. Den som tror att jag saknar åsikter tror däremot helt fel. (Oh Herre, nu börjar hon igen..) Jag är likartsfeminist och gjorde min konfirmationstid till ett helvete för den konservativa präst som skulle undervisa oss. Jag är inte den som är den, men jag viker inte för en diskussion. Förövrigt är jag jävligt snäll ska ni veta. Jämnställdhet är något som jag brinner för. Rasister och homofober är samhällets bottenskrap. Jag tycker att anarkafeministerna har en jättebra grundtanke, men liberalfeminismen är dem som måste börja i detta fallet.
 
Det är intressant att tänka på hur andra människor ser en, så länge man inte tar åt sig. Jag har aldrig riktigt känt att jag behöver imponera på främmande människor. Vad har dem för inflytande i mitt liv när man tänker efter? Facebook är ett bra exempel på något jag bara finner deprimerande. Jag är inte den som söker bekräftelse på det sättet. Ibland händer det att folk jag tar i hand med (jag tar alltid i hand med folk) har sagt "a song for hedwig?" och då blir jag stolt men samtidigt känns det som att folk känner mig som den personen jag är här. Här är jag inte direkt personlig och jag skriver mest om inredning och stil. Ni vet ungefär 10% av vad jag gör på dagarna, annars tror jag att jag skulle känna mig lite naken? Men att få respons är verkligen jättekul! Hoppas dock att ni uppskattar lite mer text ibland också.
 
Detta var dag ett. Stay tuned!
 
 

en lista-tjugo dagar

2012-09-25
Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Tre favoriter
Dag 05 – En person jag ser upp till
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Mitt favoritminne
Dag 15 – Det här upprör mig
Dag 16 – Det här får mig att må bättre
Dag 17 – En första
Dag 18 – Min favoritplats
Dag 19 – Mina ambitioner
Dag 20 – Ett sista ögonblick

Till min bästa vän

2012-09-22
Lite foton av det groteskare slaget från min och Hannas tio dagar i Frankrike.
Hej Hanna Edvardsson! Detta inlägget är till dig. Jag vet att du just nu sitter barnvakt åt din lillebror och att du antagligen ligger och har ont i magen efter att ha hetsätit upp allt hans lördagsgodis. Jag ville bara säga tack för att du finns. Vi delar många galna minnen, varav några antagligen finns inspelade, och triljoners internskämt. Vi är bäst i världen båda två och om vi nu otroligt nog inte är gifta när vi är 40 så flyttar vi ihop och skaffar en liten unge tillsammans.
 
Du känner mig så väl att du vet precis vad du ska säga för att muntra upp mig (eller irritera mig när du känner för det) och du lyssnar alltid. Vare sig du har fullt upp eller inte så tar du dig alltid tid att höra av dig till dina vänner, ibland bara för att se hur vi mår eller vad vi gjort under dagen. Med dig kan jag deppa över livet och dra sarkastiska skämt som bara vi skrattar åt. Men vi är även partners in crime som kan tagga till varandra så sjukt inför olika galna saker. Om jag någon gång hamnar i fängelset så kommer du antagligen sitta bredvid och skratta med mig. För dig så gör jag allt, för jag vet att du alltid ger tillbaka. Du försvarar mig och står på min sida. Älskar dig min fina vän♥
 
Så ringer hon upp mig och gråter♥

new fave from mango

2012-09-17

Kofta- Mango // ormskinnsmönstrad skjorta- köpt i London // skärp- tessie // armband- bikbok // jeggings- Dr Denim
Mitt nya favvoplagg i from utav en kofta som liknar en tweedad kavaj (som är mitt absoluta modemåste denna höst) från mango. Den är mycket luftigare än en fodrad kavaj och hur fin som helst. Mango har fått in så mycket fint denna hösten och är ju som alltid prisvärd.
 
Annars då? Jag pluggar, tränar och tittar på skins igen. Älskar mina vänner och släktingar som jag önskar att jag hann umgås med mer. Idag hann jag i alla fall med en måltid och lite tjöt hos Lina.t. I helgen gick jag nattpromenad med mina fina, var i Götet med syster och så var jag på kalas för min goa morbror och träffade mina kusiner. Mer sånt tack!

för att ni är mina favoritpersoner

2012-09-14

Elin och Lina innan balen i juni. Ph by me.
Idag så känns det som att alla klockorna gått extra sakta, bussen kört extra långsamt och skolan har varit en plåga. Jag har bara gått och önskat att det ska bli kväll. Min vän Lina.h kommer nämligen hem från staden långt, långt borta där hon pluggar, för en snabbvisit över helgen. Ikväll ska jag och Elin hem till henne och äta middag och ha catch up-talk. Har inte sett röken av dem sen Lina flyttade och jag börjarde skolan. Nu flyttar ju snart Elin till andra sidan jorden, så sånna här tillfällen kommer bli allt mer sällsynta. Det hugger i hjärtat på mig, men ikväll så kommer jag njuta av mitt favoritsällskap tills ögonlocken inte kan hålla sig öppna.

9/11

2012-09-11
 
Det finns ingen normal människa som använder uttrycket "YOLO" (you only live once, för er som inte haft internet de senaste 6 månaderna) förrutom när den skojar. Men egentligen så... tja, livet är kort. Ta chanser, omge dig med människor du trivs med, ta hand om din kropp, unna dig det du vill ha, satsa på det som känns rätt och samla på dig minnen. Du behöver inte släpa med dig en systemkamera, uppdatera instagram, spara konsertbiljetter eller fixa ett fett analogt fotoalbum för att bevisa för dig själv att du upplevt vissa saker. Bara du minns. Livet är faktiskt det enda som du egentligen har, för i slutet kommer du inte tänka på din fina lägenhet eller pengarna på kontot. Sekunderna innan du dör spelar allt det där ingen roll. Då kan du inte ta fram ditt fotoalbum ändå. Men se till tänka tillbaka på allt det som får dig att le. Gör det ofta.

La Suède

2012-09-09


ph1-första dagen // ph2-nyss hemkommen och lite lagom sliten men samtidigt mer utvilad än någonsin.
Mamma ligger och läser och jag tänkte försöka blogga. Ute är det grått och jag känner mig lite sur för att jag var tvungen att komma tillbaka. Men man måste ju göra det nån gång. 
 
Jag och min fina Hanna har haft 10 underbara dagar som inte är den minsta lik vår vecka på samma ställe för två år sedan. Vi har levt på ostar, kex, drinkar, musslor, italiensk glass och mormors übergoda mat. När vädret var lite halvmulet så passade vi på att besöka bergsbyar, promenera i Toulon och La Seyn och lära oss lite mer om hur bussrna och färjorna går. När vädret var fint (som det var de 4-5 sista dagarna) latade vi oss på stranden och våra fotsulor lämnade inte sanden förrutom när vi kände för att äta en god lunch i skuggan. På kvällarna kunde vi antingen umgås med min mormor och morfar. Då satt vi på ballkongen och skojade tills solen gått ner för längesen.   Andra kvällar sjöng vi karaoke för humorbefriande franskar (My Hump) umgicks med lite med våra nya bekantskaper, vilka oftast var världens roligaste servitör och en snygg krulltott som hade världens vackraste ögon och sjöng som en gud. Någon kväll hittade vi en klubb och dansade tills svetten rann och en annan satt vi bara med varsin drink vid stranden och pratade som bara bästa vänner kan.
Hela tiden träffade vi nya människor och vissa möten har förevigats på film som vi kommer att skratta åt i evigheter. Les Sablettes för sjunde gången och alltid är det lika vackert. Hanna som var där för andra gången håller med. Franska rivieran is the shit!