peppiga saker

2014-08-27
Höstpromenader med kusinsällskap eller lyssnades på Michaela & Dashas pod.
 
Äta världens godaste sallad och ha bra samtal. Så bra samtal att man måste skynda sig till bilen för parkeringsbiljetten har gått ut och man har inte ens hunnit köpa kaffe för tiden bara gick.
 
Att ringa upp en vän, knyta skorna, gå ut, fortsätta prata, gå en mil och komma tillbaka utan att ha lagt på.
 
Vara mentalt stöd när en av ens äldsta vänner gör sin första tatuering.
Åka bil, lyssna på Eminem, titta på hus som håller gamla minnen och peka finger (minst) åt den sjuka mängden SD-planscher som verkar finnas ö.v.e.r.a.l.l.t.
 
Handla frukost och överraska med våffelfrukost deluxe.
 
Att få känna att det är okej att älta. Inte för att sträva bakåt, utan för att komma över. Älta tills dina vänner tröttnar. Älta tills det inte finns något mer att säga eller analysera. Älta tills du själv är så trött på att höra det att du helt enkelt måste sluta.
 
Se kvinnotecknet klottrat på ny ställen i stan.
Åka på dagsutflykt.

Bli exalterad över nya inköp.
 
Dricka goda raspberry/mango-mojitos och ha catch-up. 

Att fastna i Prison Break.
 
Krypa ner alla fyra i en dubbelsäng, knö ihop sig framför en datorskärm och se en film som träffar rätt.
 
Att få höra "jag blir så himla stolt över dig!" när man berättar om den gången man vågade säga ifrån.
Lyckan över att man faktiskt lyckats hitta mäniskor som man förstår sig på och som förstår en tillbaka. Den insikten ger en stor lättnad när man lagt timmar på att analysera fel människor.
 
Att ha turen att få fira sin mammas födelsedag (bara det egentligen, att hon finns) med sin familj, morföräldrar och gammelfarmor
 
Att ha sleepover med samma människor i samma säng, två nätter i rad.

Att få ett sms av en vän som beskriver vilken perfekt kväll den haft och avslutar med "Då ville jag bara ha hit dig".
 

Stilleben från mitt augustiliv

2014-08-20
 
Sommaren var slut över en natt. Jag gick ut en morgon och kände att solen som lös på mig inte var samma som dagen innan. Ljuset var annorlunda, varmare eller kallare går inte riktigt att beskriva. Träden är fortfarande gröna, sommarlovet är inte ens slut, men någonting är annorlunda. De doftar inte längre sommar efter regnet och turisterna har flytt från vår lilla sommarstad. Det är bartömning på den lokala nattklubben vi hängt på hela sommaren, men vi orkar inte gå dit. Det känns för sorgligt och för mycket som ett avslut. Vi ser på film istället. Vissa av oss har flyttat eller ska snart flytta. Några stannar kvar och kanske fortsätter jobba, eller försöker klura ut vad dem vill göra. 
 
Jag jobbar bara på helgerna nu. Denna veckan är tom. Helt oplanerad. Första lediga dagarna på väldigt länge. Sover ut på morgonen och dricker två koppar svart kaffe till frukost. Skriver oändliga att göra-listor som jag långsamt bockar av. Tar många pauser från alla måsten. Ser lite för många avsnitt av Keeping up with the Kardashians, skördar i trädgården med pappa, googlar bröllopsbilder och gör inspirationsmappar. Går ut på promenad och lyssnar på podcasts om hur en playar en player. Springer in i en vän och smsar med en annan. Vi bestämmer att vi borde börja bli fulla på vardagar nu när en ändå är ledig.
 
Min lillasyster kommer hem från första dagen på gymnasiet i en ny stad. Jag frågar ut henne och blir nostalgisk. Kan knappt fatta att jag tagit studenten. Nu ligger livet framför mig och jag känner mig ivrig och nervös, men mest matt och apatisk. Fast det är okej. Jag har gått i skolan i 12 år och jobbat varenda sommarlov i fyra år. Jag får ägna en vecka av mitt åt att ligga på soffan och kolla på dåliga serier. Efter att ha gjort det i tre dagar känns det som jag levt ensam och varit arbetslös i ett år. Det kryper i hela kroppen och huset känns mindre för varje dag. Jag tror det säger en del om hur man är van vid att ha det.
 
Att ha någonting att gå upp ur sängen för på morgonen är guld värt. Tro mig, jag är verkligen inte ens en morgonmänniska, men jag skulle gladerligen ställa klockan för vad som helst just nu.

Sommaren 2014 har jag bland annat...

2014-08-12
... hängt en svinvarm dag i Halmstad med denna vackra. Här sitter vi i en igenvuxen, men mysig liten fruktträdgård. Just då fanns det en chans att denna trädgård skulle bli vårt ställe för framtida häng också. Tyvärr  gick lägenheten vi var där för att titta på till någon annan. Men vi hade en fin dag ändå, lyckligt ovetandes. 
 
... Badat så ofta jag hunnit. Det har mest blivit kvällsdopp efter jobbet, men en och annan dag på solvarma klippor också. Även lite nattliga nakenbad för att svalka sig efter att ha svettats på Havsbadets dansgolv.
 
... hängt i min trädgård. Alltid själv och alltid iklädd hatt och bikini. Har legat på en filt, plockat bär, målat med oljefärg, läst böcker, ätit och solat. Detta var mitt sätt att ta vara på solen de få timmar jag hade innan jobbet. 
 
... plockat ännu mer bär- björnbär! Jag drog med mig mina föräldrar ut på en skogsutflykt en dag. Vi letade efter svamp, men det var för torrt. Eftersom jag är en true survivor så hittade jag istället björnbär så att det räckte och blev över. Vi plockade flera liter och åt några med nygräddade pannkakor och glass. Fint!
 
... druckit vin och ventilerat med mycket bra människor. Vin och vänner är alltid en vinnande kombo. Vin gör sig bäst ur plastmuggar på stränder eller med en underbar vän på Nh5:s terass. Helst i solnedgången.
 
... varit på Bråvalla. Det blev roadtrip både dit och hem med Maj och Alexandra. Själva festivalvistelsen var helt okej. Blev ganska besviken för jag hade verkligen taggat inför detta så länge. Men väder och sjukdomar gjorde att jag höll mig nykter och lite halvdeppig. Men vissa stunder var magiska såklart. Sekunden då Håkan kommer ut på scen under Maggios konsert eller då jag och mitt lille gäng fuldansade oss svettiga till Bastille, exempelvis. 
 
... sovit i Josefines friggebod. Denna bilden är från en morgon då jag och Henny sovit i den s.k "friggen" och Josefine hade glömt det. Dagen efter blev hon lite överraskad, men fann sig snabbt och fixade frulle till oss i sitt gigantiska partytält. Älskade vänner ♥
 
... snyltat till mig en konsertupplevelse. Eller nä, så mycket konsert blev det inte. Vi hade köpt med oss gottigheter och satte oss bland alla andra snålisar för att avnjuta Lars Winnerbäck gratis från klipporna. Men han spelade i ett stort tält. Kvällen slutade med att jag och Hanna uthärdade den tropiska natten på en brygga under en ljusslinga. Vi åt pommes och pratade. Hon är en av mina bästa personer.
 
... Sett klart hela Broad City (genialisk, se den!) och levt på kaffe, laktosfri citronkvarg och Paulúns supergranola.
 
... gjort en utflykt till Smögen och ätit moules frites med min fina Elin. 
 
 
 
 
 
 
 

Hårtips och andra tips för oss stressade själar

2014-08-10
ph by me
Något som framgick ganska tydligt på min blogg i vintras var hur stressad jag var. Projektarbete, körkort, resor och en massa tankar, problem och sjukdomar var mitt liv i nästan ett läsår och det satte sina spår. Förutom -8 kg (hatar att prata vikt, men ni fattar poängen) så tappade jag väldigt mycket hår en period. Nu är det bättre med håravfallet, men de stackars strån som sitter kvar är spröda och livlösa. Därför svängde jag förbi min gudmors hårsalong häromdagen. Jag var ute efter Kevin Murphy's Plumping-produkter och det slutade med att jag fick med mig en hel kur hem. 
 
Produkterna verkar för att stimulera hårsäcken för maximal hårväxt. Mycket omtyckt av kvinnor vars hårkvalité försämrats pga exempelvis stress, hårda dieter eller amning. Schampot och det sulfatfria balsamet ska masseras in noggrant i hårbotten. Det var tydligen väldigt viktigt att massera i minst nån minut. 
 
Jag investerade även i en leave in-treatment som sprayas i handdukstorkat hår. Mest i hårbotten och lite i längderna. Känslan och illusionen av tjockare hår får du direkt då produkterna ger volym i hårbotten och gör så att hårstråt sväller. Resultatet av hårsäckarnas produktion märker du först efter 1-2 månader. Om du tycker att produkterna känns dyra (vilket dem är), så kan det vara en idé att bara satsa på den sistnämnda produkten. Detta är det finaste du kan göra mot ditt tunna barr just nu. 
 
Kevin Murphy har kommit ut med en hel del hårprodukter för stressade kvinnor. Håravfall är just nu ett väldigt vanligt problem bland kvinnor i alla åldrar. Vi stressar så himla mycket i våra liv och när biverkningarna av det påverkar vårt yttre så tendenserar vi att bara stressa upp oss ännu mer. Jag ska ge dessa söta rosa flaskorna en chans, men det kommer inte räcka så länge jag inte förändrar något inombords också. Något som jag lärt mig det sista är att börja lyssna mer på min kropp och dess signaler. Ett tag krigade jag mot min kropp som skrek av smärta. Magkatarr, sömnbrist och konstant värk i muskler och huvud var min vardag. Men jag vill inte ha det så längre. Det kan vara värt att offra en utekväll med tjejerna om kroppen säger nej. För hur kul är det att hela tiden leva på gränsen och sedan behöva spendera en solsemester (då man faktiskt skulle koppla av) med huvudet i en toalettstol med blodiga spyor? Vi har så många krav på oss idag; man ska ha fina betyg, en stor bekantskapskrets, se representabel ut och ha ett liv att visa upp på sociala medier. Hur hinner man plugga och ta hand om sin kropp samtidigt som man ska hålla kontinuerlig kontakt med alla sina bekanta och jobba för att ha råd att hålla upp en fin fasad? Det är dags att inse att det inte går.
 
Du kanske inte kan sträva efter att få högsta betyg i exakt ALLA ämnen. Ibland kanske man måste prioriera att träffa mormor istället för att plugga. Man måste inte ta körkort direkt bara för att man fyllt 18 och skit samma om du skippade morgonträningen för att sova ut. Lyssna på dig själv och din kropp. Du orkar mycket, men tar man i för hårt, för länge så kan det faktiskt gå åt helvete. Så tappa upp ett bad eller vad det nu än är som får dig att koppla av. Sätt på favoritmusiken, släck ljusen och gör det riktigt mysigt för dig själv. Ta ingen insta-bild. Börja inte stressa upp dig över att folk måste se hur #mysig, #cosy och #inspo du är. För det handlar om dig, så unna dig lyxen att tänka bort omvärlden för en stund.
 
Ta hand om er!♥

Impostor syndrome, perfektionism och bekräftelsebehov- ett inlägg om att aldrig duga

2014-08-06
Klicka på bilden och läs Hej Blekk:s inlägg om impostor syndrome. 
 
Idag fick jag ett meddelande av en av mina bästa vänner: "läs Hej Blekks inlägg om inpostor syndrome, jag känner igen mig i allt.". Jag läste. Inpostor syndrome handlar om att hela tiden känna sig fejkad och rädslan för att folk ska "komma på en". Man tror att ens framgångar beror på tur och inte sin egen förmåga. Det är ett vanligt syndrom bland kvinnor, särskilt inom kreativa yrken. Jag kände igen mig i varje mening och det gjorde så ont. Men det som gjorde ondast var att min vän kände igen sig. Hon har nämligen kommit in på varenda konstskola hon sökt till (ursäkta att jag skryter om mina grymma vänner) och att hon fortfarande inte kan se det som en bekräftelse för hon jävla bra hon är, det är sorgligt. 
 
En gång läste jag att perfektionister sällan klarar starta upp och ta tag i projekt då dem är för rädda att misslyckas. Jag brukar tänka på det när jag ligger apatisk i sängen och inte klarar börja skriva på min inlämningsuppgift. Eller när jag sitter framför ett vitt papper och gråter för att jag aldrig kommer klara få fram en bild av alla mina diffusa tankar som går att fästa på ett papper. Det blir aldrig som jag tänkt mig. Vad jag än gör så hade det alltid kunnat bli bättre. Jag kanske inte hade kunnat göra det bättre, men den tanken tröstar inte mig. Det betyder ju bara att mitt bästa inte är bra nog. 
 
Känslan av att aldrig vara bra nog är inte nyttig. Det är inte hjälpsam pusch frammåt som gör att en presterar bättre. Man kan gå ner sig totalt. Man kan även börja söka bekräftelse i andra människor, bara för att man inte får bekräftelse av sig själv. Det är farligt och man kan sjunka rätt lågt bara för att känna uppskattning. Alla har bekräftelsebehov, vare sig det handlar om likes på sociala medier eller att få höra att någon älskar en varje dag. Vissa har större bekräftelsebehov än andra och det kan vara ganska pinsamt. Att söka bekräftelse ses ju som fult och tyder på osäkerhet. Jag har ett stort bekräftelsebehov (jag är ju trots allt en bloggare) och jag kan skylla många dumma saker jag har gjort på just det. Mitt bekräftelsebehov har lett mig in på villovägar allt för många gånger. Nu mera känner jag igen mitt eget beteendemönster och inser oftast vad som pågår innan jag hinner göra något som skadar mig själv. Jag klarar gå emot mig själv och på det sättet förhindra saker som inte är bra för mig. Det är bra att jag klarar det, men det är läskigt varje gång man vaknar upp ur sin dvala och förstår att man har satt sig själv i skiten- igen. 
 
Dessa tre egenskaper- att inte tro på sin egen förmåga, att aldrig bli nöjd med det man gör och att behöva söka bekräftelse i andra för att bli det, går hand i hand. Jag är (tyvärr) en människa som överanalyserar väldigt mycket, inte minst mig själv. Men jag tror det är bra att känna till sina sämre egenskaper för det är först då man kan börja jobba på dem. Jag kan måla något, grina över resultatet och gömma undan för att sedan ta fram och granska ett halvår senare och konstatera att det inte var så jävla kasst. Jag kan unna mig själv beröm och kanske klarar ta emot en komplimang utan att skratta bort den. Jag inser när min relation till en människa inte är nyttig och jag klarar till och med titta den i ögonen och säga stopp. Det kanske krävdes tid, några fyllor och en hel del analyserande, men det var det värt. Tänk att inte behöva känna sig fejkad, sämst i världen och inte tvingas klamra sig fast vid fel sorts bekräftelse av fel sorts människor. Förtjänar inte jag det? Förtjänar inte alla det?