Parislyan

2015-02-24



Att inreda denna lilla pärla på Rue St-Denis utan några pengar har varit svårt men ganska kul. Vi har fått inreda med saker vi redan äger. Dem (i Parismått mätt) mycket ljusa väggarna pryds nu av menyer från favoritrestaurangen, fina visitkort, photoboothbilder, hattar, vykort och gamla blomsterbilder inköpta längst Seine. Skor, böcker, en påse från Acne, magasin och plagg framhävs genom att hängas upp eller placeras ut för att dölja fula saker som vårt bredband exempelvis. Gamla vinflaskor blir ljusstakar och tillsammans med en blomsterljusslinga blir det ett behagligt ljus på kvällen. 

Jag började med att ta en dagstur till Ikea. Där köpte jag mycket textilier; vita överkast, filtar och lite tyg. Tyget spände jag över en ful tavla och det som blev över använder vi för att dölja vårt tvättställ när vi inte använder det. En filt döljer vår svarta skrivbordsstol på samma sätt som ett vitt täcke döljer vår svarta skinnfåtölj. På Ikea köpte jag även växter och doftljus för det skapar stämning. En växt kunde jag till och med dela så jag fick två. 

Alla gamla små vinglas (i Frankrike har dem jättesmå vinglas som dem fyller till bredden) har fått lämna plats för större (även dem fylls till bredden, hehe) men dem passar perfekt som ljushållare på ben. Köket är litet så alla våra finare saker som dyra theburkar, olivolja i glasflaskor osv får stå i ett hörn på köksbänken på en fin bricka för att lämna mer plats i skåpen åt fulare förpackningar. 

Igår köpte jag rosa silkespapper som jag gjorde bollar av och hände upp i taket med tunn fiskelina. Det kosta ca 4€. 

Något som gör mycket för helheten är lakan. Jag och Nathalie har alltid likadana lakan i en neutral färg. Att ha mönstrade lakan i crazy färger eller missmatchande sängar hade förstört mycket då dem upptar en stor del av våra 20kvm. För säkerhets skull så köpte jag två billiga vita överkast från Ikea som man kan slänga över sängarna så dem ser likadana ut.

Vi får ofta komplimanger för vår lilla studio. Den är jättefin och ljus för att vara fransk. Men inredningen gör mycket för den var verkligen inte mysig innan. Nu känns den väldigt ombonad och det märks att någon bor här. Detta tack vare alla personliga och fina favoritsaker som framhävs överallt. Det är verkligen mitt bästa inredningstips: inred med saker som du redan har och använder. Inredning behöver inte vara dyrt, det gäller bara att vara kreativ.

Kärleken till en lägenhet, kollegor, vänner, Paris och livet.

2015-02-08
Efter en lång och välförtjänt bloggpause är jag nu tillbaka här. Livet kommer emellan ibland och det är så viktigt att kunna lägga allt åt sidan och bara fokusera på sitt välmående ett tag. Efter att ha gjort detta och tänkt efter ett tag så har jag tagit beslutet att lämna Paris tidigare än planerat. Känslorna är dubbla, men det är helt och hållet mitt val och jag känner mig trygg i det. Denna staden är min stora kärlek och jag är så tacksam för min tid i den och människorna jag träffat här. Nu har jag lite drygt två månader kvar och dem tänker jag ta vara på. Jag är inte klar med Paris än. Det är som att vara kär, men bara inte redo för ett förhållande. Jag kommer tillbaka hit, det vet jag.
 
Efter en fin svensk jul, en ny vänskap i en delad taxi och ett nyårsfirande på en fransk ballkong bland okända människor tog jag mina väskor och flyttade. Det var sista gången jag behövde göra det och det var en sån himla skön känsla när jag hade fått upp all min packning till min pärla på 20kvm vid Étienne Marcel. Efter en dagsutflykt till IKEA med min älskade Kristine så kändes den äntligen som ett hem. Ett väldigt bra hem, beläget mellan Paris bästa brunchställe- Twinkies och Paris bästa secondhandaffär- Episode, dessutom. 
 
Bodde ensam några dagar. Sen kom en tjej jag aldrig träffat och bodde hos mig i fyra dagar. Det blev fyra dagar av nya perspektiv och bra samtal. När hon flyttade ut hade jag fått en ny vän. Sen hände det. 
 
Jag var sjuk och skulle vila innan mitt kvällspass. När jag tog av mig hörlurarna efter att ha sett klart en amerikansk komedi så såg jag alla missade samtal på min mobil. Jag förstod ingenting. Sen gjorde jag det. Jag gick inte till jobbet den dagen. Inte dagen efter heller. Kristine och jag möttes halvvägs för att sova över två kvällar i rad. Vi var lika rädda båda två, men vi hade i alla fall varandra.
 
Att behöva bli igenomsökt för att komma in på sitt jobb som vaktas av militärer med kulsprutorna redo är inte trevligt. Jag gick runt med en klump i magen av rädsla. Tillslut tog vi på oss lite läppstift och gick ut för att ta tillbaka vår stad. Efter att ha gått längst Seine, lyssnat på gatumusikanter utanför Shakespear &co och ätit råbiff på la Favorite kändes det bättre. Jag hade fått tre stora blåsor av mina nya vinterskor, men vi var inte rädda längre.
 
Nathalie flyttar in och jag möter henne vid metron. Hon är några år äldre än mig och världens galnaste norrlänning. Första morgonen väckte hon mig med en citrondrink och drog med mig ut på en powerwalk. Annorlunda, men mysigt. Vi avslutade vårt första dygn med att stänga Buddah Bar en timma efter att det egentligen skulle stänga. 
 
Vardagen kommer igång. Morgonljuset genom tunna gardiner. Tar metro linje 4, bytar till linje 10 vid Odeon. Lyssnar på podcast för att slippa höra mina egna tankar som bara blir högre och högre. Bestämmer mig för att jag är ansvarig för min egen lycka. Gör något jag borde gjort för längesedan. Får ett svar jag hade förväntat mig, ett svar jag var beredd på, men kanske inte redo för. Känner mig stark, men samtidigt så himla sårbar. Men det är okej att vara sårbar. Jag är inte stark trots att jag är sårbar. Jag är stark för att jag vågar vara sårbar. 
 
Sitter i timmar på café med Ebba. Vi pratar om allt och han på andra sidan gatan kan inte sluta kasta slängkyssar. När dem tillslut ber oss gå för att lämna plats åt nya gäster beställer vi efterrätt fast vi verkligen inte har råd. 
 
Umgås med mina kollegor, eller rättare sagt mitt arbetsteam. Vi har vattenkrig, sjunger högt och analyserar varandras kärleksproblem på arbetstid. Efter arbetstid dricker vi vin och fortsätter analysera. I frankrike anses kramar som en mycket intim gest, men jag tvingar dem att krama mig hela tiden och jag märker att dem börjar slappna av lite. Nån gång kanske jag bryter ihop på arbetstid men då finns dem där. Jag kommer på mig själv med att stå och titta på dem och känna så himla mycket ömhet och sorg över att behöva lämna dem snart. "We have to be careful about eachother." säger en av mina närmsta allvarligt och tittar mig djupt in i ögnen fast han vet att jag är för svensk för att klara ögonkontakt förlänge. Att alltid jobba kväll är hårt och tröttsamt, men jag skulle inte byta ut dem för alla lediga eftermiddagar i världen. 
 
Åker hem över en helg. Mina bästa kompisar och några andra fyller 20år och har fixat en superfest. Efter ett lugnt dygn med min saknade familj är jag äntligen återförenad med min bästa vänner. Bestämmer mig för att vara världens gladaste och det håller länge nog för att få en bra kväll med mina vänner. Har deeptalk bakom en bil, dansar som en galen människa för att driva med världens sämsta dj, dricker gratis sprit och somnar sked med en bästis på efterfesten. Det blir mycket tårar av alla slag. Ibland blir jag så irriterad över att jag är en sån känslig människa. Men mina vänner har tålamod. Tålamod nog att sitta i mitt knä på en toalett i en timma för att torka min kind. Tålamod nog att inte ta mig på allvar när jag säger att det är okej. Tålamod nog att sitta med mig i en skrubb och bara fly från omgivningen tills jag lugnat ner mig. 
 
Vi kryper ner i sofforna och virar in oss i filtar och varandra. Sedan ligger vi där i timmar och pratar om allt. Jag och mitt tjejgäng som jag är stolt över. Tjejerna som känner mig bättre än vad jag känner mig själv ibland. Världens bästa vänner. När jag lämnar dem för att gå på bio med min familj så känner jag mig varm och uppfylld av kärlek. Så mycket kärlek och så lite tid att när bion är slut så går jag tillbaka till soffan och kryper ner igen. Sen slutar inte samtalen förrän vi sitter i en bil utanför mitt hus mitt i natten. 
 
Gråter i bilen på flygplatsen. Pappa ska lämna av mig som vanligt och jag känner mig som en femåring samtidigt som jag känner mig äldre än någonsin. Flyget blir försenat och det hela slutar med att jag badar bubbelbad på ett hotell i München klockan 01.00 på natten. När jag, dagen efter, anländer till Paris känns allt bra. Trots att jag sovit sammanlagt 8 timmar de senaste tre dygnen och trots att jag ska till jobbet om 6 timmar så mår jag bättre än på länge. Jag lutar mig fram i sätet för att kunna se den blå himlen, alla vackra balkonger och franska fönster. Synen får mig att le. Taxichauffören tror säkert att jag är en turist. Hon vet ju inte att jag faktiskt bor här. För nu gör jag det. Hela jag, hela mitt hjärta bor här nu. I två månader till.