Duggregn

2015-05-27
Vi börjar gå hemmåt. Jag ska följa dig och sen fortsätta hem till mig. Det tar ungefär 15 minuter har vi räknat ut efter alla gånger vi traskat hem till varandra. 
 
Det börjar dugga och vi är hungriga fast vi just åt. Allt är bara en enda röra och vi är inte förmögna att känna något annat än den frustration som omger oss.
 
Frustration över vissa i vår umgeskrets och hur dem verkar veta exakt vad dem vill. Frustration över gatorna vi går på och frustrationen över att inte få gå på dem längre. Frustration över livet och över kärleken. 
 
Tillslut faller du in i min famn och jag kan inte göra mer än att bara hålla om och hårt. För jag vet ingenting så jag kan inte säga något som tröstar. Vi står där tills duggregnet blir för påtagligt. Det luktar våt asfalt och jag brukar älska det, men nu vet jag inte vad jag älskar längre. Men dig älskar jag.
 
Du som hetsdrack rödvin med mig på vår första hemmafest där vi inte kände några. När jag blev för full...
Du som sedan lyckades släpa mig genom osäkra kvarter hem till dig där jag fick sova.
Du som alltid har lyssnat, även om jag bara upprepat mina problem.
Du som alltid blundar när du dansar.
Du som alltid vill fota mig fast jag hatar att vara med på bild.
Du som hade hållt mig i handen på planet hem om jag inte bestämt mig för att stanna.
Du som snubblar på orden när du ska berätta något spännande, för du blir så uppspelt.
Du som har julstrumpor.
Du som alltid var min trygghet...
... och fortfarande är.
 
För ibland känns det som vi står kvar i regnet på en gata i Paris Chinatown. Jag vet lika lite nu som då. 
Men även om vi släppte taget för att komma undan regnet just då och även om du inte längre bor ungefär 15 minuter bort, så har jag inte släppt på riktigt. För det gör jag aldrig.
 
 

A pink treat

2015-05-10
Vi går mot ljusare tider och det firar jag med att måla naglarna rosa med (världens sämsta) nagellack från & other stories, äta björnbärssmoothie med sked och bläddra i Alexa Chungs bok för 450e gången.
 
Jag har inte skrivit här på länge nu. Det har varit svårt att få det att kännas rätt och naturligt som det gjorde förr. Balansgången mellan personligt och privat har inte stämt, allt har känts för privat och intimt. Samtidigt så ville jag inte att min blogg skulle bli nån plattform för (enbart) ytligt tjafs om nya produkter och outfits. Jag ska försöka hitta ett sätt som känns bra som jag kan utgå från i fortsättningen, så får vi se.
 
Jättekul om ni som fortfarande kikar in här varje dag kunde skicka iväg nån liten kommentar. Tips för bloggen, kärlek eller bara ett hej. Jag ser ju att ni finns, men det hade varit trevligt med lite mer än siffror i statistiken. 
Bisous!