Att skriva brev till sig själv

2015-12-02
 
Igår panikringde jag min vän Matilde. Det händer rätt ofta och samtalstiden är aldrig kortare än två timmar. Hon är verkligen en underbar person och en helt egen karaktär. Vi gick på kompisdejt i Paris efter att vi båda hade kommenterat ett inlägg på en blogg. Det var väl nästan exakt ett år sedan nu. 
 
När vi låg där i natt med telefonerna mot öronen, hon i Stockholm och jag i Göteborg, så fick vi en idé. Efter att ha pratat om sorg, patetiska besattheter, kärlek, fyllor och Paris så bestämde vi oss för att vi måste ta tag i våra liv och blicka frammåt. Jag föreslog att vi skulle skriva två brev var (något jag hört talas om i någon av Alex Shulmans gamla poddar). Matilde skriver ett till sig och ett till mig och jag gör likadant. Breven ska innehålla två saker: Vart mottagaren till brevet (en själv eller sin vän) befinner sig i livet just nu; känslomässigt, geografiskt, karrärsmässigt, kärleksmässig- hela situationen. Och sedan vart man tror hen kommer befinna sig om exakt ett år. Breven ska läggas i kuvert som förseglas och sedan så möts man igen om exakt ett år och öppnar dem (och skriver nya om man vill). 
 
Vi gör detta för att det är skönt att ha saker skriftligt. Om man mår dåligt och hör folk säga "det blir bättre" så kan man inte riktigt ta in orden. Men om man sätter sig ner och skriver ett brev till sig själv om att DET BLIR BÄTTRE med konkreta förbättringar (även om det bara är drömmar) så är det annorlunda. Man kan intala sig själv detta på ett annat sätt och man står ut med tanken på att en situation just nu må vara pissig. Vetskapen om att man kommer öppna detta brevet om ett år och att ens sitution kommer ha förbättras blir fakta. Mitt liv kanske inte blir bättre i helhet. Någon av mina nära kanske hastigt dör eller något annat hemskt. Meningen är att det som känns jobbigt och outhärdligt nu kommer kännas bättre då. Om ett år kommer jag kanske (antagligen) ha helt andra problem. 
 
Att skriva till en kompis är också bra. Då är man två om dealen och sen kan det vara lättare att peppa en kompis. När man sitter där och skriver allt fint om och till sin vän så kommer man på sig själv med att tänka "Varför tänker inte jag såhär om mig själv. Varför säger inte jag dessa orden till mig själv varje dag?". Man tror ju så starkt på att ens vän kommer klara ta sig upp, varför tror man inte lika mycket på sig själv? 
 
Skriv ett brev idag hörrni. Skriv två♥

Duggregn

2015-05-27
Vi börjar gå hemmåt. Jag ska följa dig och sen fortsätta hem till mig. Det tar ungefär 15 minuter har vi räknat ut efter alla gånger vi traskat hem till varandra. 
 
Det börjar dugga och vi är hungriga fast vi just åt. Allt är bara en enda röra och vi är inte förmögna att känna något annat än den frustration som omger oss.
 
Frustration över vissa i vår umgeskrets och hur dem verkar veta exakt vad dem vill. Frustration över gatorna vi går på och frustrationen över att inte få gå på dem längre. Frustration över livet och över kärleken. 
 
Tillslut faller du in i min famn och jag kan inte göra mer än att bara hålla om och hårt. För jag vet ingenting så jag kan inte säga något som tröstar. Vi står där tills duggregnet blir för påtagligt. Det luktar våt asfalt och jag brukar älska det, men nu vet jag inte vad jag älskar längre. Men dig älskar jag.
 
Du som hetsdrack rödvin med mig på vår första hemmafest där vi inte kände några. När jag blev för full...
Du som sedan lyckades släpa mig genom osäkra kvarter hem till dig där jag fick sova.
Du som alltid har lyssnat, även om jag bara upprepat mina problem.
Du som alltid blundar när du dansar.
Du som alltid vill fota mig fast jag hatar att vara med på bild.
Du som hade hållt mig i handen på planet hem om jag inte bestämt mig för att stanna.
Du som snubblar på orden när du ska berätta något spännande, för du blir så uppspelt.
Du som har julstrumpor.
Du som alltid var min trygghet...
... och fortfarande är.
 
För ibland känns det som vi står kvar i regnet på en gata i Paris Chinatown. Jag vet lika lite nu som då. 
Men även om vi släppte taget för att komma undan regnet just då och även om du inte längre bor ungefär 15 minuter bort, så har jag inte släppt på riktigt. För det gör jag aldrig.
 
 

Kärleken till en lägenhet, kollegor, vänner, Paris och livet.

2015-02-08
Efter en lång och välförtjänt bloggpause är jag nu tillbaka här. Livet kommer emellan ibland och det är så viktigt att kunna lägga allt åt sidan och bara fokusera på sitt välmående ett tag. Efter att ha gjort detta och tänkt efter ett tag så har jag tagit beslutet att lämna Paris tidigare än planerat. Känslorna är dubbla, men det är helt och hållet mitt val och jag känner mig trygg i det. Denna staden är min stora kärlek och jag är så tacksam för min tid i den och människorna jag träffat här. Nu har jag lite drygt två månader kvar och dem tänker jag ta vara på. Jag är inte klar med Paris än. Det är som att vara kär, men bara inte redo för ett förhållande. Jag kommer tillbaka hit, det vet jag.
 
Efter en fin svensk jul, en ny vänskap i en delad taxi och ett nyårsfirande på en fransk ballkong bland okända människor tog jag mina väskor och flyttade. Det var sista gången jag behövde göra det och det var en sån himla skön känsla när jag hade fått upp all min packning till min pärla på 20kvm vid Étienne Marcel. Efter en dagsutflykt till IKEA med min älskade Kristine så kändes den äntligen som ett hem. Ett väldigt bra hem, beläget mellan Paris bästa brunchställe- Twinkies och Paris bästa secondhandaffär- Episode, dessutom. 
 
Bodde ensam några dagar. Sen kom en tjej jag aldrig träffat och bodde hos mig i fyra dagar. Det blev fyra dagar av nya perspektiv och bra samtal. När hon flyttade ut hade jag fått en ny vän. Sen hände det. 
 
Jag var sjuk och skulle vila innan mitt kvällspass. När jag tog av mig hörlurarna efter att ha sett klart en amerikansk komedi så såg jag alla missade samtal på min mobil. Jag förstod ingenting. Sen gjorde jag det. Jag gick inte till jobbet den dagen. Inte dagen efter heller. Kristine och jag möttes halvvägs för att sova över två kvällar i rad. Vi var lika rädda båda två, men vi hade i alla fall varandra.
 
Att behöva bli igenomsökt för att komma in på sitt jobb som vaktas av militärer med kulsprutorna redo är inte trevligt. Jag gick runt med en klump i magen av rädsla. Tillslut tog vi på oss lite läppstift och gick ut för att ta tillbaka vår stad. Efter att ha gått längst Seine, lyssnat på gatumusikanter utanför Shakespear &co och ätit råbiff på la Favorite kändes det bättre. Jag hade fått tre stora blåsor av mina nya vinterskor, men vi var inte rädda längre.
 
Nathalie flyttar in och jag möter henne vid metron. Hon är några år äldre än mig och världens galnaste norrlänning. Första morgonen väckte hon mig med en citrondrink och drog med mig ut på en powerwalk. Annorlunda, men mysigt. Vi avslutade vårt första dygn med att stänga Buddah Bar en timma efter att det egentligen skulle stänga. 
 
Vardagen kommer igång. Morgonljuset genom tunna gardiner. Tar metro linje 4, bytar till linje 10 vid Odeon. Lyssnar på podcast för att slippa höra mina egna tankar som bara blir högre och högre. Bestämmer mig för att jag är ansvarig för min egen lycka. Gör något jag borde gjort för längesedan. Får ett svar jag hade förväntat mig, ett svar jag var beredd på, men kanske inte redo för. Känner mig stark, men samtidigt så himla sårbar. Men det är okej att vara sårbar. Jag är inte stark trots att jag är sårbar. Jag är stark för att jag vågar vara sårbar. 
 
Sitter i timmar på café med Ebba. Vi pratar om allt och han på andra sidan gatan kan inte sluta kasta slängkyssar. När dem tillslut ber oss gå för att lämna plats åt nya gäster beställer vi efterrätt fast vi verkligen inte har råd. 
 
Umgås med mina kollegor, eller rättare sagt mitt arbetsteam. Vi har vattenkrig, sjunger högt och analyserar varandras kärleksproblem på arbetstid. Efter arbetstid dricker vi vin och fortsätter analysera. I frankrike anses kramar som en mycket intim gest, men jag tvingar dem att krama mig hela tiden och jag märker att dem börjar slappna av lite. Nån gång kanske jag bryter ihop på arbetstid men då finns dem där. Jag kommer på mig själv med att stå och titta på dem och känna så himla mycket ömhet och sorg över att behöva lämna dem snart. "We have to be careful about eachother." säger en av mina närmsta allvarligt och tittar mig djupt in i ögnen fast han vet att jag är för svensk för att klara ögonkontakt förlänge. Att alltid jobba kväll är hårt och tröttsamt, men jag skulle inte byta ut dem för alla lediga eftermiddagar i världen. 
 
Åker hem över en helg. Mina bästa kompisar och några andra fyller 20år och har fixat en superfest. Efter ett lugnt dygn med min saknade familj är jag äntligen återförenad med min bästa vänner. Bestämmer mig för att vara världens gladaste och det håller länge nog för att få en bra kväll med mina vänner. Har deeptalk bakom en bil, dansar som en galen människa för att driva med världens sämsta dj, dricker gratis sprit och somnar sked med en bästis på efterfesten. Det blir mycket tårar av alla slag. Ibland blir jag så irriterad över att jag är en sån känslig människa. Men mina vänner har tålamod. Tålamod nog att sitta i mitt knä på en toalett i en timma för att torka min kind. Tålamod nog att inte ta mig på allvar när jag säger att det är okej. Tålamod nog att sitta med mig i en skrubb och bara fly från omgivningen tills jag lugnat ner mig. 
 
Vi kryper ner i sofforna och virar in oss i filtar och varandra. Sedan ligger vi där i timmar och pratar om allt. Jag och mitt tjejgäng som jag är stolt över. Tjejerna som känner mig bättre än vad jag känner mig själv ibland. Världens bästa vänner. När jag lämnar dem för att gå på bio med min familj så känner jag mig varm och uppfylld av kärlek. Så mycket kärlek och så lite tid att när bion är slut så går jag tillbaka till soffan och kryper ner igen. Sen slutar inte samtalen förrän vi sitter i en bil utanför mitt hus mitt i natten. 
 
Gråter i bilen på flygplatsen. Pappa ska lämna av mig som vanligt och jag känner mig som en femåring samtidigt som jag känner mig äldre än någonsin. Flyget blir försenat och det hela slutar med att jag badar bubbelbad på ett hotell i München klockan 01.00 på natten. När jag, dagen efter, anländer till Paris känns allt bra. Trots att jag sovit sammanlagt 8 timmar de senaste tre dygnen och trots att jag ska till jobbet om 6 timmar så mår jag bättre än på länge. Jag lutar mig fram i sätet för att kunna se den blå himlen, alla vackra balkonger och franska fönster. Synen får mig att le. Taxichauffören tror säkert att jag är en turist. Hon vet ju inte att jag faktiskt bor här. För nu gör jag det. Hela jag, hela mitt hjärta bor här nu. I två månader till.
 
 

Hårtips och andra tips för oss stressade själar

2014-08-10
ph by me
Något som framgick ganska tydligt på min blogg i vintras var hur stressad jag var. Projektarbete, körkort, resor och en massa tankar, problem och sjukdomar var mitt liv i nästan ett läsår och det satte sina spår. Förutom -8 kg (hatar att prata vikt, men ni fattar poängen) så tappade jag väldigt mycket hår en period. Nu är det bättre med håravfallet, men de stackars strån som sitter kvar är spröda och livlösa. Därför svängde jag förbi min gudmors hårsalong häromdagen. Jag var ute efter Kevin Murphy's Plumping-produkter och det slutade med att jag fick med mig en hel kur hem. 
 
Produkterna verkar för att stimulera hårsäcken för maximal hårväxt. Mycket omtyckt av kvinnor vars hårkvalité försämrats pga exempelvis stress, hårda dieter eller amning. Schampot och det sulfatfria balsamet ska masseras in noggrant i hårbotten. Det var tydligen väldigt viktigt att massera i minst nån minut. 
 
Jag investerade även i en leave in-treatment som sprayas i handdukstorkat hår. Mest i hårbotten och lite i längderna. Känslan och illusionen av tjockare hår får du direkt då produkterna ger volym i hårbotten och gör så att hårstråt sväller. Resultatet av hårsäckarnas produktion märker du först efter 1-2 månader. Om du tycker att produkterna känns dyra (vilket dem är), så kan det vara en idé att bara satsa på den sistnämnda produkten. Detta är det finaste du kan göra mot ditt tunna barr just nu. 
 
Kevin Murphy har kommit ut med en hel del hårprodukter för stressade kvinnor. Håravfall är just nu ett väldigt vanligt problem bland kvinnor i alla åldrar. Vi stressar så himla mycket i våra liv och när biverkningarna av det påverkar vårt yttre så tendenserar vi att bara stressa upp oss ännu mer. Jag ska ge dessa söta rosa flaskorna en chans, men det kommer inte räcka så länge jag inte förändrar något inombords också. Något som jag lärt mig det sista är att börja lyssna mer på min kropp och dess signaler. Ett tag krigade jag mot min kropp som skrek av smärta. Magkatarr, sömnbrist och konstant värk i muskler och huvud var min vardag. Men jag vill inte ha det så längre. Det kan vara värt att offra en utekväll med tjejerna om kroppen säger nej. För hur kul är det att hela tiden leva på gränsen och sedan behöva spendera en solsemester (då man faktiskt skulle koppla av) med huvudet i en toalettstol med blodiga spyor? Vi har så många krav på oss idag; man ska ha fina betyg, en stor bekantskapskrets, se representabel ut och ha ett liv att visa upp på sociala medier. Hur hinner man plugga och ta hand om sin kropp samtidigt som man ska hålla kontinuerlig kontakt med alla sina bekanta och jobba för att ha råd att hålla upp en fin fasad? Det är dags att inse att det inte går.
 
Du kanske inte kan sträva efter att få högsta betyg i exakt ALLA ämnen. Ibland kanske man måste prioriera att träffa mormor istället för att plugga. Man måste inte ta körkort direkt bara för att man fyllt 18 och skit samma om du skippade morgonträningen för att sova ut. Lyssna på dig själv och din kropp. Du orkar mycket, men tar man i för hårt, för länge så kan det faktiskt gå åt helvete. Så tappa upp ett bad eller vad det nu än är som får dig att koppla av. Sätt på favoritmusiken, släck ljusen och gör det riktigt mysigt för dig själv. Ta ingen insta-bild. Börja inte stressa upp dig över att folk måste se hur #mysig, #cosy och #inspo du är. För det handlar om dig, så unna dig lyxen att tänka bort omvärlden för en stund.
 
Ta hand om er!♥

Impostor syndrome, perfektionism och bekräftelsebehov- ett inlägg om att aldrig duga

2014-08-06
Klicka på bilden och läs Hej Blekk:s inlägg om impostor syndrome. 
 
Idag fick jag ett meddelande av en av mina bästa vänner: "läs Hej Blekks inlägg om inpostor syndrome, jag känner igen mig i allt.". Jag läste. Inpostor syndrome handlar om att hela tiden känna sig fejkad och rädslan för att folk ska "komma på en". Man tror att ens framgångar beror på tur och inte sin egen förmåga. Det är ett vanligt syndrom bland kvinnor, särskilt inom kreativa yrken. Jag kände igen mig i varje mening och det gjorde så ont. Men det som gjorde ondast var att min vän kände igen sig. Hon har nämligen kommit in på varenda konstskola hon sökt till (ursäkta att jag skryter om mina grymma vänner) och att hon fortfarande inte kan se det som en bekräftelse för hon jävla bra hon är, det är sorgligt. 
 
En gång läste jag att perfektionister sällan klarar starta upp och ta tag i projekt då dem är för rädda att misslyckas. Jag brukar tänka på det när jag ligger apatisk i sängen och inte klarar börja skriva på min inlämningsuppgift. Eller när jag sitter framför ett vitt papper och gråter för att jag aldrig kommer klara få fram en bild av alla mina diffusa tankar som går att fästa på ett papper. Det blir aldrig som jag tänkt mig. Vad jag än gör så hade det alltid kunnat bli bättre. Jag kanske inte hade kunnat göra det bättre, men den tanken tröstar inte mig. Det betyder ju bara att mitt bästa inte är bra nog. 
 
Känslan av att aldrig vara bra nog är inte nyttig. Det är inte hjälpsam pusch frammåt som gör att en presterar bättre. Man kan gå ner sig totalt. Man kan även börja söka bekräftelse i andra människor, bara för att man inte får bekräftelse av sig själv. Det är farligt och man kan sjunka rätt lågt bara för att känna uppskattning. Alla har bekräftelsebehov, vare sig det handlar om likes på sociala medier eller att få höra att någon älskar en varje dag. Vissa har större bekräftelsebehov än andra och det kan vara ganska pinsamt. Att söka bekräftelse ses ju som fult och tyder på osäkerhet. Jag har ett stort bekräftelsebehov (jag är ju trots allt en bloggare) och jag kan skylla många dumma saker jag har gjort på just det. Mitt bekräftelsebehov har lett mig in på villovägar allt för många gånger. Nu mera känner jag igen mitt eget beteendemönster och inser oftast vad som pågår innan jag hinner göra något som skadar mig själv. Jag klarar gå emot mig själv och på det sättet förhindra saker som inte är bra för mig. Det är bra att jag klarar det, men det är läskigt varje gång man vaknar upp ur sin dvala och förstår att man har satt sig själv i skiten- igen. 
 
Dessa tre egenskaper- att inte tro på sin egen förmåga, att aldrig bli nöjd med det man gör och att behöva söka bekräftelse i andra för att bli det, går hand i hand. Jag är (tyvärr) en människa som överanalyserar väldigt mycket, inte minst mig själv. Men jag tror det är bra att känna till sina sämre egenskaper för det är först då man kan börja jobba på dem. Jag kan måla något, grina över resultatet och gömma undan för att sedan ta fram och granska ett halvår senare och konstatera att det inte var så jävla kasst. Jag kan unna mig själv beröm och kanske klarar ta emot en komplimang utan att skratta bort den. Jag inser när min relation till en människa inte är nyttig och jag klarar till och med titta den i ögonen och säga stopp. Det kanske krävdes tid, några fyllor och en hel del analyserande, men det var det värt. Tänk att inte behöva känna sig fejkad, sämst i världen och inte tvingas klamra sig fast vid fel sorts bekräftelse av fel sorts människor. Förtjänar inte jag det? Förtjänar inte alla det?
 
 
 
 
 
 

Tomhet

2014-07-13
Ibland är hela jag ett enda stort känslokaos, ibland är det tvärt om. Jag kan skratta tills käkarna värker och älska tills det gör ont i hjätat. Men jag kan också gråta tills jag blir uttorkad och jag kan bli så arg att adrenalinet gör att hela min kropp skakar och det kan ta timmar innan jag lugnar ner mig. Ibland känns livet så mycket, nästan för mycket. Man är medveten om exakt allt och det värker i varenda nerv. Men jag tar hellre det. Jag låter hellre marscaratårar färga min kudde och känner hur hjärtat blöder till en deppig låt än detta. Jag drar hellre upp täcket som en kylande sköld över en kropp som kokar av ilska som aldrig vill ge sig. Hellre färgglad än grå. Hellre känslosam än tom.
 
Jag vill göra så mycket, känna så mycket och skapa så mycket. Mina händer, jag vill att dem ska darra. Jag vill att dem ska darra av koffein när jag målar hela natten för att jag är så full av inspiration. Jag vill att dem ska darra av nervositet i lägen där jag inte söker spänning för att få känna. Jag vill att dem ska darra på ratten när jag hämtar min bästa vän efter en alldeles för fartfylld biltur för att bara spy ut min ångest. Jag vill till och med att dem ska darra av sorg när jag torkar mina tårar. För sorg är en känsla, sorg är inte tomhet. 
 
Total apati. Trött och oinspirerad. Jag är bara en människa, men jag är också en kreativ sådan. Tro mig, jag vill inget hellre än att fota och skriva vackra texter och dela med mig av, men det går inte just nu. Jag får inte fram någonting. Mitt liv är bra, ibland riktigt jävla fint faktiskt, men det räcker inte för att jag ska få utlopp för det kreativa inom mig som faktiskt måste ut. Jag vill berätta om känslan när tonårsfylla möter en ljummen gryning med världens finaste soluppgång, sedd sittandes på trottoarkanten. Jag vill berätta om hur jag har vunnit över mitt förflutna och den människa som just denna tomhet råkade göra mig till. Jag vill berätta om bästa vänner, om att fuldansa i leran på Bråvalla och om mina planer för hösten. Jag vill berätta om hur det är att försöka ta vad man vill ha, men att inte vad säker på vad man vill ha så man hänger över ett staket och stönar av frustration. Men just nu är jag för trött för det och det äter upp mig.
 
 

End of an era

2014-05-20
Det är snart dags för mig att, med lite för mycket champagne i min vitklädda kropp, springa ut från skolans öppna portar. I exakt en minut kommer jag uppleva eurofi tillsammans med in klass när det är just vi som presenteras och får springa ut och bara fuldansa. Sen ska jag försöka hitta min familj och vänner bland alla andras. Dem kommer hänga grejer runt min hals och sen åker jag och klassen flak runt staden. Den där staden som på senare tid krympt för varje dag och som jag inte riktigt passar in i. 
 
Efter det kommer jag ha en mottagning där jag dricker ännu mer champagne, kramas med alla fina människor i mitt liv och sjunger ja må hon leva för min lillasyster som fyller 16 år samma dag. Sedan är det ut till den förkrympta staden igen och ut på den lokala nattklubben. Förhoppningsvis följer mina vänner som aldrig varit där innan med. Dem som, precis som jag, egentligen inte passar in. Det kommer bli en kväll då vi glömmer det för att vi är för fulla, glada, kära, lyckliga, euforiska och nostalgiska. 
 
Dagen efter kommer jag vakna upp och tänka nu då? Det är lätt att bli sentimental, men jag är ju liksom det från början så det blir liksom dubbelt upp för mig. Inte så konstigt dock. Det är ju the end of an era.
 
Aldrig mer kommer jag skynda mig upp för 5 jobbiga trappor. Bara för att slutligen, flåsandes, rycka upp dörren till bildsalen där Maj och Alexandra är mitt uppe i nån konversation om relationer/musik/konst/sex eller något annat. Min bildlärare skiner upp när man kommer, för sån är hon. En genuint intresserad, godhjärtad och förstående människa med bra värderingar. Hon säger "Kul att du är här!" och man vet att hon menar det. Maj och Alexandra drar en genomgång av sin diskussion och ber mig analysera något och sen jobbar vi, utan att ta rast, tills lunch. Varje gång konstaterar vi på ett eller annat sätt att bildlektionerna känns alldeles för korta. Sen går vi mot trapporna och jag gör nån liten improviserad dans på vägen.
 
Aldrig mer kommer jag gå ner till matsalen där världens gulligaste mattanter jobbar. 
 
Aldrig mer kommer jag sitta i studiehallen med hela mitt tjejgäng och skratta så att tårarna rinner. 
 
Adrig mer kommer jag säga "Bonjour!" till min gamla franskalärare när jag möter honom i korridorerna. 
 
Aldrig mer kommer jag, Maj och Alexandra att skrapa ihop de få lösa pengar vi har för att kunna köpa blaskigt kaffe i cafeterian. Vissa dagar köper vi till och med en klubba. För det finns ju inget godis som är mer patetiskt än klubbor och ibland känner man ju sig patetisk. 
 
Aldrig mer kommer jag gå till stadsbiblioteket och hoppas att det är den söta bibliotikarien som jobbar. Han som har ett stoneface och ser förvirrad ut när jag försöker småprata medans han skriver ner en internetkod till mig. Jag kommer aldrig mer att slå mig ner vid det runda bordet längst in med Lina och Lina för att prokastinera allt plugg jag egentligen borde göra. Jag behöver inte hänga på biblioteket längre för jag har ingen danslektion att vänta på. Så jag kommer aldrig mer gå in i simhallen och säga "jag har dans", fast dom som jobbar där känner igen mig och redan vet det. Jag kommer aldrig fortsätta ner i den långa korridoren som luktar något oidentifierbart och sedan komma fram till danssalen där min älskade grupp flamsar innan lektion börjat.
 
Det finns så himla mycket jag aldrig mer kommer göra. Det finns också så himla mycket av det som jag inte kommer sakna. Jag har gått i korridorerna med knutna nävar, torkat mina tårar på toaletterna och somnat av tristesse i diverse klassrum. Skolan och hela staden har känts som en trångsynt liten bubbla. Men fan va glad jag är att jag stod ut. För det är alla de där andra små speciella ögonblicken som bara passerar då en egentligen är som lyckligast. Jag har inte uppskattat dem nog och jag kommer nog inte förstå hur bra allt har varit förrän efteråt. Det har varit för självklart, jag har tagit det för givet. Jag har mest tyckt att livet suger så jävla hårt.
Men när jag tänker efter så har det nog varit rätt bra ändå.
 
 
 

Läsarfråga

2014-05-05
Fick en fråga som jag kände att jag ville svara på:
 
Hur berättar man för sina föräldrar att man är deprimerad och vill ha hjälp?

Detta är en väldigt viktig och bra fråga och jag har tyvärr erfarenheter av detta från båda hållen (inte som förälder, utan vän). Jag ska försöka svara så gott jag kan och hoppas verkligen att jag kan vara till lite hjälp.
Först vill jag bara säga att detta är ingenting att skämmas för och jag tycker att det är jättebra att du har kommit fram till att du inte vill bära hela bördan själv längre.
 
Hur ska man göra med föräldrarna nu då? Dina föräldrar har kanske redan märkt att du mår dåligt, men är för rädda för att ta upp det med dig. Eller så har dem helt enkelt inte märkt det, kanske för att du döljer det? Det brukar märkas rätt väl när en människa har en period då hen inte mår så bra. Vid depression så finns det ju så många symptom att lägga märke till; man saknar aptit, vill bara sova, drar sig undan och undviker social kontakt, har ingen ork eller lust till att göra sånt som man egentligen älskar osv. Man har tappat livsgnistan helt enkelt. Nu känner ju inte jag till din relation till dina föräldrar, men om ni lever under samma tak borde dem ha märkt att något inte riktigt står rätt till. Försök inte att dölja det för dem. Om du redan tycker att det är jobbigt att ta upp det med dem själv så kommer det bara bli värre om du dolt allt så bra att det kommer som en chock för dem. För eller senare kommer dom ändå att märka det för du kommer att bryta ihop, tro mig. Vid depression är man så mentalt utmattad att tanken på att "jag måste tvätta håret innan jag lägger mig" kan knäcka en. Det blir ju ännu jobbigare och mer chockerande för dina föräldrar inse hur du mår på det sättet, men det ska inte behöva gå så långt
 
Det bästa är att helt enkelt sätta sig ner med sina föräldrar, när det inte finns någon tid att passa, och bara säga som det är. Jag vet att det är hur jobbigt som helst att visa sig svag på det sättet, men det kommer kännas så mycket bättre efteråt. Börja med att berätta hur du känner dig, varför (om du vet det, det gör man ju inte alltid) och att du känner att du inte kan bära det själv längre. Dina föräldrar kommer antagligen att bli oroliga och ställa massor av frågor, du kanske uppfattar det som att de blir irriterade och ifrågasätter dig. Men egentligen tror jag att dem bara känner en stor ömhet inför att du valt att anförtro dig åt dem. Men om du nu verkligen känner  att dina föräldrar ifrågasätter om du verkligen mår dåligt så ska du bara gå därifrån och söka upp hjälp själv. Låt aldrig någon annan människa berätta för dig hur du känner eller säga att du inte har någonting att vara deprimerad över. Det kan va så att dina föräldrar försöker förneka det för att dem får så dåligt samvete. Dem kanske känner sig som dåliga föräldrar för att dem inte märkte något tidgare eller så är det bara ren panik över deras barn faktiskt mår riktigt dåligt. Så om du känner att du inte blir tagen på allvar så ska du inte sluta dig igen, utan leta vidare tills någon gör det. 
 
Hjälp kan du få genom att prata med nån vuxen på skolan eller ringa någon hjälplinje som passar dig och dina behov om det känns lättare att ta upp problemet via telefon första gången man pratar om det. (HÄR är en sida som har samlat nummer till olika hjälplinjer) 
 
Det finns ingenting som stoppar dig från att söka hjäp hos BUP innan du pratar med dina föräldrar. Du kanske behöver hjälp för att prata med dina föräldrar om att du behöver hjälp och det är inte så konstigt. Den hjälpen du vill ha ska ju hjälpa dig att må bättre och att prata om hur man mår, när man mår förjävligt är ett stort steg som du kanske inte klarar att ta själv just nu. 
 
Jag önskar dig all lycka till och hoppas att mitt svar hjälpte lite grann. Du kan alltid maila mig på eecarlzon@live.se. Vänta inte på att detta ska gå över av sig själv. Det gör det i många fall, men det tar tid och ibland har man inte det. Kram!
 

Hemmafest

2014-04-08
Hanna.
Saker du kan göra om du känner dig introvert på en hemmafest: Gå och lägg dig när alla gäster precis anlänt. Låt din kompis massera dig och somna till ljudet av massa röster som tillhör alla fina människor på nedervåningen och en bas som dunkar. Vakna upp och känn dig bättre. Vira in dig i en filt och möt alla människor. Kasta av dig filten och dansa till Jonas Brothers och sen när du har tröttnat kan du äta upp allt som finns i snacksväg. Nu kanske det börjar bli sent (tidigt) och folk kanske börjar intressera sig mer för sina mobiler än för dansgolvet. Om du blir trött på't, ta ett långt, varmt bubbelbad och prata om livet med din bästa vän. Få en déjà vu och ställ er under ett takfönster för att svalka er. När ni känner er redo- återvänd till det som en gång var en hemmafest i pyjamas och lägg er i högen av alla kroppar som lyssnar på lugn filmmusik från 90-talet. Avsluta natten när det är morgon med att sova sked och trotsa huvudvärken när du vaknar. Ät en lång frukost. Ta sedan med dig vännen till McDonald's. Där kan ni halvligga på varsin soffa och lyssna på 13åriga flickor som varit på cup och skvallarar om vilka som hånglat med vilka på discot. På McDonald's kan ni prata och ert samtal kanske blir så bra att ni känner att ni måste ringa varandra dagen efter för att förklara hur jävla bra det var. 
 
Detta var en guide för hur en överlever en hemmafest som introvert, eller bara väldigt trött.

om att vara ung, full och jävligt dum

2014-03-17
Bilder via min fina Johanna (tjejen i tvättkorgen) känner att dem symboliserar helgen rätt bra.
 
För att citera Håkan; ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer. När en är ung, full och dum så kommer en undan med det mesta. Att bli för full på förfesten med sina bästisar kan resultera i vad som helst. Du kanske får för dig att dra en cheesy raggningsreplik för den snyggaste killen du sett, eller så fastnar du i en djup diskussion om livet, feminism och förväntningar med nån oväntad människa. Det är okej. Du får spy ut dina känslor i en kall bil mitt i natten, äta varma mackor på golvet i världens mysigaste vindsvåning, få ett infall och gå ut i mjukiskläderna bara för att dricka för söta drinkar och fuldansa med din bästis tills ni blir alldeles klibbiga av svett och inte kan sluta skratta. Ockupera efterfestens enda toalett, lägg dig på det varma golvet och skratta tills folk har bildat kö utanför. Din jacka må vara försvunnen, men det finns ju gentlemen som lånar ut sina jackor och kärleksfullt, men bestämt förhindrar onödiga situationer på platser du och dina vänner inte borde vara på. Du vet ju att du kommer hitta din jacka imorgon och även om du kommer bli förkyld av de tunna jackorna du lånar så är det okej. Allt är okej.

Sportlov

2014-02-23
Här kommer en liten update från er sjuka favoritbloggare. Jag har egentligen inte något intressant att berätta då jag legat hemma sjuk hela lovet. Har mest ätit glass och plöjt filmer samt serien Freaks and Geeks. Min familj var uppe i vår stuga i Sälen först och tanken var ju att jag skulle stanna hemma för att plugga. Men det är inte så lätt att plugga med feber och jag höll på att bli galen av att vara ensam.
 
Jag har alltid varit en människa som gillat att vara ensam (eller inte ensam, men ifred) till den grad att jag stundvis nästan kan liknas vid introvert och självmant isolerar mig själv. Det är väl min känsliga konstnärssjäl som behöver det antar jag. Jobbar alltid som bäst på natten med någon futurisk instrumental musik i lurarna. Låter klyschigt kanske, men så är det. Jag har också alltid gillat natten och mörkret, Det handlar inte om trygghet utan snarare om lugn. På dagen är alla intryck nästan för mycket. Allt är livligt och i rörelse. I mörkret så är intrycken och rörelserna dovare och naknare på något sätt. Det som på dagen försvinner bland allt annat kan lättare framhävas i mörkret. Det blir lättare att sortera. Så har jag alltid resonerat. Ända sen jag var liten och vägrade låta kompisens förälder följa mig genom den mörka parken som skilde våra hus. Ända sen jag var ännu mindre och vaknade av mardömmar, men tryggt låg kvar i min säng. I mitt lilla gula rum som på min begäran hade en stängd dörr varje natt somnade jag sedan om. 
 
Därför blev jag så förvånad över hur ensam och ängslig jag kände mig de nätter som jag inte hade vänner på besök för jag var för sjuk. Natten var inte alls lika fin när jag låg och hostade och skakade av frossa i sängen med lakan våta av svett. Jag kände mig som den enda människan på hela planeten när jag planlöst gick omkring i mitt tomma hus klockan 04.40 på morgonen och feberyrade. Frågade mig själv om jag på allvar började bli galen. Brukar inte ha feber så jag är fortfarande fascinerad över hur jag blir. Har aldrig tagit LSD, men skulle kunna tänka mig att feber är en något mildare version. 
 
Här har ni mitt lov sammanfattat av en fortfarande feberyrande människa som överanalyserar allt. Fred ut!

Vårsol

2014-02-17
ph by me.
 
När vi sitter i min bil och äter kakor från Konsum samtidigt som vi förklarar vår kärlek till varandra gång på gång. Det är egentligen helt mörkt, men industrierna på andra sidan viken kastar ljus över vattnet som som lyser upp ditt ansikte. Ansiktet som är ditt igen. Du frågar mig hur det går för mig och jag svarar att jag inte riktigt vet.
Eller när hon är ledsen och jag följer med henne vidare ut i natten för jag vet att vi måste gå. Även om det inte är bra, även om det aldrig blir helt bra så går vi. För det är just då, när vi går tillsammans under gatulyktorna som förväntingarna är som högst, innan dem kanske krossas. Eller så kanske dem inte krossas alls utan vi dansar till Håkan på varsin stol och känner att det finns hopp. Inte den sortens hopp som de vuxna, med tårar i ögonen försökt intala oss om, utan ett annat hopp. Ett vi kan känna utan att bli arga på oss själva för att vi kanske håller på att gå vidare.
Vi går och köper kaffe och sätter oss i vårt fönster. Ni leker med varandras hår och hjälper mig att analysera människor jag inte förstår. Allt undermedvetet läser ni av och tar med mig på en runda second hand efter skolan.
Nästan helt nykter möter jag en blick som jag inte känner. En blick som jag ändå vet förstår mig mer än någon annan. Tänker att jag inte ska komma för nära för då kanske jag säger för mycket igen. Du har den inverkan på mig. 
När vi blir fulla och bara kramar varandra för en är ju för full för allt annat. Vi vet att det inte är långt kvar, snart är vi för gamla. Jag tittar på er och vi skrattar när våra blickar möts. För vi känner oss så patetiska på världens bästa sätt. Jag somnar på någons axel och du får ditt livs bästa ligg.  
Vi har lyckats knö in oss på en liten toalett på en fest vi inte borde vara på. Vi säger att vi älskar varandra och skriker åt nån idiot som försöker banka in dörren.
Jag kör bil i mörkret och det spöregnar. Skivan jag köpte på loppis hackar på spår 11, men jag höjer volymen ändå.
Och jag vet att ni är trasiga, jag vet att jag är det också. Men när jag vaknar klockan 13.15 och äter frukost själv på altangolvet i vårsolen. Just där och då, med Bon Ivers re:stacks i bakgrunden, känner jag allt kanske kan bli bra ändå. Jag trodde att vi en dag skulle slippa behöva se tillbaka på hösten, men den har förändrat saker och vi måste leva med det. 
 

bitterfittan biter tillbaka

2014-01-28
Igår hade jag vernissage och det gick verkligen hur bra som helst! Det är dock inte det jag tänker skriva om nu, hur lycklig jag än är över den, för det finns nämligen en annan sak som stör mig rätt mycket just nu: Kritiken för vår artikel i tidningen Bohusläningen. För att tala mediaspråk så har vi "hamnat i blåsväder" för några anti-feminister inte riktigt fattar grejen och "känner sig kränkta". 
 
I den oerhört felciterade artikeln så beskrev vi (jag, rättare sagt, det var jag som sa i stort sett allt som står i artikeln) en incident när några killar i 3an hade ställt upp några stolar på en rad i studiehallen (det är vårt skolbibliotek, men reportern skrev "i entrén", vilket bara leder till ännu fler missförstånd) för att sitta där och inspektera lammkött i form av de nya ettorna (av kvinligt kön antar vi). 
 
Jag får reda på detta genom en vän som kommer fram till mig och berättar detta som att det är den roligaste grejen som dessa killar någonsin gjort. Jag blir äcklad. Äcklad av vad dem gjort/tänkte göra/bara sa att dem skulle göra (ganska oklart kring detaljerna om dem faktiskt gjorde det). Men framförallt äcklad av att personen som berättade detta för mig tyckte att det var roligt att dem ens hade yttrat idén. Vilka killarna är och om dem verkligen gjorde det vet jag knappt själv och jag bryr mig inte heller, för det är inte det viktiga. 
 
Detta var något jag försökte förklara första gången vi fick möta kritik då tidningen precis kommit ut. "Men, asså, det var ju bara ett skämt!?" eh, ja? Kan inte ett skämt vara sexistiskt då? "Vadå, dom gick ju liksom inte ut med att dem skulle göra det och dem satt så i typ 2 sekunder" vad är detta ens för slags argument?! "Tycker ni inte att man ska få spana in folk eller? Hur ska folk då träffa kärleken?" Öh, jo. Det finns dock en gräns mellan att spana in och objektifiera. Detta har ingenting med kärlek att göra.
 
Vi ville bara uppmärksamma folk på att detta faktiskt är en sexistisk gärning och att en lätt kan glömma bort det när folk viftar bort det genom att kalla det för "skämt". Detta var bara ett rent exempel på hur vi tjejer gång på gång ska bli bedömda efter våra yttre atributer. Vi blir bedömda av männen hela tiden och tillslut handlar våra liv mer och mer om att tillfredställa männen på flera plan än bara genom utseende. Denna incidenten är alltså inte hela bilden. Den är bara en jätteliten del av den samhällsstruktur som systematiskt förtrycker oss kvinnor- patriarkatet. 
 
Ni elever som har klagat och startat ett mindre ramaskri över detta (utan att konfrontera oss- fegt) får tycka att vi är töntiga som reagerar över en "småsak" eller "ett skämt". Men det är alla dessa "småsaker" som tillslut blir stora och allvarliga problem. Vi kommer inte kunna lösa de riktigt stora problemen förän vi satt stopp för de små. Det är upp till var och en hur en vill göra. Väljer man att skratta åt sexisktiska skämt och känna sig kränkt över en artikel där det tas upp som ett problem, då är det genast mycket allvarligare än den där incidenten som startade det hela. Skit i incidenten och fokusera på attityden till den.
 

kvällsljus

2013-10-13
me.
 
Ibland kan livet kännas så himla mycket. Det är jobbigt men fint att verkligen känna livet och kunna tänka "så det är såhär det känns att leva". 

I kroppen min

2013-09-18
Tisdagen var ju verkligen ingen bra dag och det är jag inte ensam om att tycka. Den 17e september dog Kristian Gidlund i cancer. Jag hade lyssnat på hans sommarprat och läst hans blogg ganska frekvent så jag blev väldigt ledsen över denna förlust. Tanken på att hans penna slutat skriva alla vackra ord och att trummorna han brukade spela har slutat likt hans hjätslag är förkrossande. Han lyckades sätta ord på känslor som ingen vill känna. Hopplösheten som kommer med vetskapen om att man snart ska dö. Kristian visste att han bara skulle bli svagare, att hans föräldrar skulle få begrava sin yngste son, att han aldrig skulle få hålla ett barn som var hans eget. Men sen skrev han även om den livsglädjen och tacksamheten han kände. Hans blogg blev väldigt uppskattad och hans sommarprat omtalat. Han förtjänar varje gott ord som sagts om hans författarskap. Han använde sin unika insyn på ett annorlunda sätt och fick oss läsare på knä med sin öppenhet. 
 
Jag lyssnade på hans sommarprat idag igen. Det kändes fruktansvärt sorgligt, men orden fick en annan betydelse. Jag tycker ni ska lyssna på honom och läsa hans blogg I kroppen min.
 
FUCK CANCER!

man måste dö några gånger innan man kan leva

2013-09-17
Bra dagar och nätter jag förevigat med mobilen
 
Att gå runt med en klump i magen och känna sig tom. En sak till, bara en sak till så bryter jag ihop. Fyra frågande ögon och det rinner över. Flyr genom korridorer där alla stirrar. Detta är Sverige, gråt när ingen ser. Förklarar snyftande för en kompis att jag har fan annat att tänka på och tar tidiga bussen hem. Trycker in naglarna i huden så hårt som jag bara kan. Börja inte gråta framför mellanstadieklassen. Kommer hem tillslut. Gör blåbärssoppa för att känna mig som ett barn och bränner mig på tungan, men det märker jag inte. Zappar mellan dåliga tvprogram resten av dagen. 
 
 

En dikt om att älska någon.

2013-09-11

En ny tid

2013-09-09
Hej september! Allt har gått så snabbt. Nu är jag tillbaka här på bloggen och det menar jag verkligen. Det kommer bli en del ändringar: Jag kommer sluta romantisera min vardag. Det är någonting som bara kommer naturligt när man har bloggat såhär länge. Man vet vad folk vill ha och det innefattar inte deppiga texter. Men i dessa tider då facebookinlägg och instagrambilder är sprängfyllda av glada människor, mysiga stilleben och positiva citat så känner jag att jag har tröttnat. Jag vill förmedla någonting här och jag vill att det ska vara äkta. Det är ju trots allt Min blogg. Nu menar jag inte att det kommer bli deppiga texter varje dag, utan att jag kommer vara lite mer öppen och ärlig. 
 
Jag lyssnar på Fredagspodden av underbara Hannah och Amanda varje fredag och dem inspirerade mig till detta. det anses ju lite fult att vara öppenhjärtlig i media (och i andra sociala sammanhang). Helst ska man ju vara så mystisk som möjligt. Men jag är ingen mystisk människa så varför ska jag vara det här? Jag kommer självklart inte berätta i detalj om händelselösa dagar bara för att vara öppen och jag har ju gränser. Men en ändring kommer och ni kommer märka den. Hoppas ni stannar kvar för jag gillar er!
 
 

Sommaren 2013

2013-07-26
Jag jobbar för det mesta. När jag är ledig passar jag på att umgås med mina fina vänner ute på solvarma klippor som är alldeles lena av vind och vatten. Vi äter gott och dricker olika sorters öl och försöker hitta en favorit. Går ut ibland. Hamnar på segelbåtar eller i underbara skinnsoffor där vi smider planer. Vi träffar underbart konstiga människor och väldigt hemska människor. Nakenbad efter en lång natt som övergått i morgon, Att hångla och bli upprispad i ansiktet av skägg, men det gör inget. När jag cyklar hem mitt i natten med salt i håret, smutsiga fötter och nya minnen, då inser jag att det är sånt här som får en att orka med. När man inser att vi, jag och mina närmsta, vi har varandra. Vi behöver inte den där osäkerheten, vi kan bara dansa.
 
Ibland är jag bara hemma och målar akvarell eller läser feministisk litteratur eller dyra inredningsmagasin som rapporterar om designmässan i Milano. Hela tiden kastas jag fram och tillbaka mellan mina drömmar om att läsa genusvetenskap eller produktdesign. Jag måste inte välja än. Jag kan ligga en hel dag till på en varm klippa och dansa bort en hel natt till musik från 60-talet. Jag måste inte välja än och det känns så skönt.
 
 

Lägenheten

2013-05-07
Bilder från kvällar/nätter/morgonar i hennys lägenhet. December 2012 - förra tisdagen.
 
Detta inlägget är en hyllning till en mycket speciell plats... Hennys lägenhet! Henny bodde först i en jääättestor lägenhet med höga välvda fönster. Den var dock lite för stor för bara henne när hennes roomie hade flyttat ut. Nån vecka innan hon skulle flytta (Henny alltså) gjorde Henny precis så man ska göra om man är ung, dum och precis ska flytta ifrån sin feta lägenhet till något mindre- hon hade en superfest. Sjukaste jädra festen hade hon!
 
Efter detta så flyttade hon till det lilla kryp-in jag nu hedrar. Ett kryp-in är det inte direkt, men mindre, framförallt så är det så mycket kärlek i den lägenheten. Vi förfestar här, vi efterfestar här, vi stökar ner här, vi städar här, vi äter sunkig nattmat här, vi fixar lyxfrulle här, vi umgås här, vi flyr omgivningen här, vi gråter här och vi skrattar här. Alla kvällar som börjat och/eller slutat här börjar bli svåra att räkna. Vi har druckit vin ur plastglas för att slippa disk, dammsugit och möblerat om inför större sällskap (när det kommer sällskap säger vi alltid "dom andra är i köket" eller "gå och mingla i köket" och så går gästerna dit och upptäcker att det är typ 1x2 kvadratmeter), stått allihop inne på toaletten och pratat medans en av oss gör sig i ordning, bäddat ner oss i soffor och resesängar. Jag, Lina.a, Hanna.e och Henny. Där mår vi. I vår bästa Hennys lägenhet ♥

Tidigare inlägg